Dialogen - chefens viktigaste redskap?

Jag såg ett inslag på TV häromkvällen om en chef inom vården som kommit tillbaka efter en längre sjukskrivning på grund av utmattning. Jag vill verkligen säga att jag hyser den största respekt för all personal inom vården. De är mina hjältar, vilka insatser varje arbetsdag!

Tillbaka till chefen så fick han frågan om den nya AFS:en där dialogen mellan chef och medarbetare lyfts fram som ett viktigt verktyg. ”Det låter bra men hur ska man hinna det som chef?” svarade han.

Hur ska man inte hinna? tänker jag. För hur mycket tid tar det inte när det blir fel? När en medarbetare inte känner sig sedd och uppmärksammad?

Under åren som jag har haft rollen som chef har jag ofta förundrats över hur lite många människor är medvetna om vad de sänder ut, egentligen. För några år sedan lyssnade jag på Christer Olsson och hans mantra under föreläsningen var just ”Du läcker vad du tänker, så tänk på vad du tänker”. Jag kan höra hans breda göteborgska…”tänk på vad du tänkerr”.

Det icke-verbala språket fascinerar mig och jag har nog med åren blivit en god lyssnerska, det vill säga jag tar in kroppsspråk, tonläge, gester, ögonkontakt mm i kommunikationen. Forskning visar på att endast sju procent av själva orden i en presentation ger effekt på åhörarna, 55 procent står kroppsspråket för och 38 procent tonfallet.

Det är ju som alltid intressant att studera detta hos andra, men hur ser det ut hos mig själv?

När jag studerade vid universitet i Linköping för många år sedan var jag en av de första studenterna att studera enligt PBI (problembaserad inlärning). Idag heter det säkert något annat. Vi delades in i basgrupper och fick frågeställningar som vi själva fick söka svar på. Grupprocesser stod verkligen i fokus och vi filmades, utvärderades och tog lärdom. Döm om min förvåning när jag för första gången skulle studera mig själv på film. Jag såg verkligen ut som jag ville komma därifrån snabbast möjligast. Hur tusan var det möjligt? Jag trodde nämligen att jag såg intresserad och alert ut! Vad jag egentligen kände var en obekvämlighet, osäkerhet och jag ville verkligen därifrån. Precis det som jag tyst signalerade på filmen.

Det blev en situation som jag verkligen tog lärdom av.

Jag har blivit filmad och utvärderad många gånger sedan dess men just denna första gång blev den största aha-upplevelsen. I mina chefsroller har jag använt mig av denna erfarenhet. Den går inte att läsa sig till, den måste upplevas och reflekteras. Jag brukar numera stilla mig en stund inför ett samtal med en medarbetare eller ett möte med flera. Släppa tankarna på annat och rikta fokus på det som kommer. Vara där, vara närvarande.

Ska jag ha ett mer ansträngande samtal förbereder jag mig lite till. Då tar jag till andningsövningar som jag tränat i många år genom yoga. Enkelt och effektfullt.

Jag brukar också försöka tänka på maktbalansen i dessa samtal. Eftersom jag så att säga per automatik har övertaget är respekten för den jag möter a och o. Den får aldrig tappas eller missbrukas.
Träffar jag en stressad kollega eller är det t ex en anställningsintervju ”kallpratar” jag en stund först. Försöker få den andre att gå ner i varv. Slappna av. I 9 av 10 fall lyckas det. Men jag har gått bet. Känner jag att samtalet glider iväg så brukar jag avsluta det och bestämma en ny tid. Då brukar det fungera bättre.

Jag brukar tänka, att kunna mötas i ett samtal är en gåva, men då måste det verkligen till ett möte också. Ett samtal. En dialog, vilket är ett av mina viktigaste redskap som chef.

Hälsningar från Ann-Sofie
Stockholm den 8 mars 2016

 

Dela/spara
Missa inte Alnas nyhetsbrev!

Information om cookies

Webb av happiness