Kontemplation gör underverk i vardagen

Under en kortare period i mitt liv levde jag tillsammans med en grupp nunnor på ett kloster i Sverige. På schemat stod bland annat kontemplation, vilket betyder försjunkenhet och djup begrundan.
Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en nunna, men jag gillade det där med kontemplation i tystnad inom klostrets väggar.

I min normalt rätt stressade tillvaro stänger jag sällan helt av. (Ja kanske på yogapassen…) Nu däremot sitter jag med en nyopererad fot, hemma och med foten i högläge. Jag befinner mig alltså i ett läge där jag inte kan göra så mycket annat än att kontemplera. Jag har helt avstått alkohol under en längre period för läkningens skull, jag får ringa yttre stimuli eftersom jag är avstängd från omvärlden, jag hänger inte heller med i sociala medier eller i TV-underhållningen.

Det finns ju en risk med avskildheten. Omvärlden kan till slut upplevas som främmande och hotande.

Men samtidigt upptäcker jag en gammal välbekant känsla. Det är en känsla av att tiden finns där för mig. Jag behöver inte skynda för att hinna, ungefär som när jag var barn eller snarare tonåring. Före vuxenlivet. Det jag gör får ta den tid det tar i lugn och ro. Och det känns välgörande, som att själen får tid att hinna  ikapp.

Så om än för en stund, testa att avstå från allt det där som vi tror gör livet lite roligare. Våga stanna kvar i stillhet. Du anar inte hur läkande det är inombords. Och vad man sover bra!
Inom en snar framtid ger jag mig ut i livet igen. Ut i stressen, ut i allt det som jag tror inte påverkar mig men som såklart gör det. Snart står vinglaset där igen vid fredagsmyset..
Jag kommer att prova mig fram, vill tro att toleransen har blivit känsligare. Kanske avstår jag helt?
Men en sak är säker, inslag av kontemplation är här för att stanna, i alla fall för min egen del.

Hälsningar Ann-Sofie
Stockholm i oktober 2016

Dela/spara
Missa inte Alnas nyhetsbrev!

Information om cookies

Webb av happiness